Dalqin is back

Igår pratade jag med Sofie, det är alltid lika roligt att höra hennes röst.
I måndags var vi på röntgen av Dalqins tass,han fick knappt plats på röngenbordet.Tyvärr har inte frakturen läkt, men enligt ortopeden så kan kanske Dalqin fixa det ändå utan att amputera, vi får bara vänta och se. Nu har jag börjat trappa ner på smärtstillande och imorgon ska vi ta bort bandaget. Vad skönt det ska bli för honom, det kliar och är varmt, jag vet att min prins lääängtar. Han har bara sett sin dåliga tass en gång sen 10/5, han brukade alltid vara nersövd annars. Usch, man kunde se att han inte gillade de hemska såren, han såg så ynklig ut och det gjorde så ont i mig.
Jag har tappat räkningen på alla gånger han varit nersövd, var enda gång har jag trott att han skulle dö. Pulsen går så lågt ner att han nästan slutar andas och jag har suttit och försökt höra hjärtljud. Det har varit många tårar i dessa behandlings rum, och jag är glad att ingen såg mig.

Nu väger min prins 48kg och veterinären är nöjd. Dalqin är mycket piggare och gladare. Jag har äntligen fått tillbaka min hund och Dalqin kan äntligen få vara hund igen. Stora lurviga,härligt besvärliga Dalqin, med din smittande livsglädje så orkade vi och allt elände har bara fört oss ännu mer tillsammans. Snart orkar jag kavla upp ärmarna igen och återvända till den sociala verkligheten och på fredag ska jag börja jobba igen.